Fucking Amazing!

Helt jävla fantasktikst! Och ja det är han som sjunger, såg det just på Ellen DeGeneres Show där han sjöng live.

xoxo
Hippomamma

Vanligen älskar jag hösten, men konstigt nog inte i år. Det har väl med den förbannade dimman att göra, de tidiga dagarna när jag ska lämna Aleks på dagis och sen själv iväg på lektioner. Regnet stör mig inte, men den här konstiga kylan som är just nu. Det enda jag vill göra är att krypa upp i soffan med en varm kopp te, en god bok och lugn musik i öronen. Men det går icke. Skolan kallar och sysslor därefter.
       Kanske blir det bättre sen när vintern nalkas och snön glittrar i mörkret och jag kan gå ut på långpromenader i min jacka och min sköna sjal, som lilla mamma gjort. När tiden står så där stilla när vinden blåser och man får den ljuva doften av nysnö i näsan. Nysnö har ju trots allt en distinkt lukt, trots att det bara är vatten. När minsta lilla solstråle värmer ansiktet så mycket den kan och det lilla fågelkvitter som hörs får det att låta som en midvinterorkester, där vinden är en klarinett av kyla ändock musik och deras sång är en hyllning till en längtan efter värme. När jag hämtat liten från dagis och kan dra omkring honom i pulkan, höra honom skrika av skratt när det går sisådär lagom fort för att det ska kittla i magen och jag själv bara kan känna mig fri från tillfälliga bekymmer. Så som man bara kan känna sig när livet är det minsta lilla god mot en själv och man tillfälligt lever i ett lyckorus. När man får tid för bara sig själv och den man älskar absolut mest i hela vida världen.

Nu har jag lite tid för mig själv dock, i alla fall till torsdag eftermiddag. Men den tiden är inte kul när man inte har familjen samlad. Min tid involverar barnaskratt och pappaspring och ibland krokodiltårar. Trötta små händer som snor in sig i håret på kvällen. Små ögonlock som långsamt faller igen, men envisheten tar överhand tillfälligt, men tillslut vinner sömnen ändå.
        Det är en konstig känsla det här med separationsångest. Första gången överhuvudtaget som jag får det. Jag har ju lämnat honom till mormor så många gånger innan, som om inte hösten räckte med grått och tristess, men vad gör man inte för att lyckas med något så att det finaste man har får en ännu bättre uppväxt?!

Nu blir jag sådär jobbigt filosofisk. Tröttheten håller nog på att vinna här med. Men ändock är det i mitt tycke vackra ord. Trodde inte att poeten fanns kvar inom mig. Fast tydligen så gjorde den det. Det får dock räcka nu, annars blir det väl ett inlägg i för lång utsträckning.

Puss & kram
Hippomamma